En Förändrande Konsertkväll

Mörkret kom allt närmare och kylan trängde sig på. Det var en sen eftermiddag i slutet av november och förberedelser inför årets höstkonsert var i full gång.

-AJ! Kved Beatrice som bränt sig på plattången för tredje gången på tio minuter.

Hon hade så klart glömt att den fortfarande var påslagen. Hon drog ut sladden ifrån eluttaget och stoppade undan den i första lådan i hennes datorbord. Huden knottrades och hon kom på att hon frös och vände sig om för att leta efter en tröja att ha på sig över hennes svarta linne. Hon vände sig om och kände hur marken försvann under hennes fötter. Hon hade snavat på sin tvätt hög som var full med massor av kläder. Hon suckade djupt, hon var nervös. Hon funderade på om hon borde städa lite innan hon gick, Beatrice rum var ändå rätt smutsigt, nej hon hade inte tid. Beatrice kollade stressigt på klockan, den var halv sju. Ett lugn svepte över henne och hon insåg att hon hade en halvtimma till sitt förfogande kvar. Hon drog ut en randig tröja från garderoben, den fick duga. Hon hade köpt den på H&M bara en vecka tidigare men hon hade redan tröttnat på den. Den var för färgglad för att ha till vardags, inget man skulle ha på sig på en fest eller konsert egentligen heller. Till det tog hon på sig ett par svarta strumpbyxor och blev nöjd med resultatet. Hon satte sig till rätta vid bordet och tog fram sitt smink. Hon skulle vara fin ikväll. Innan hon gick iväg skulle hon kolla sin dator en sista gång för kvällen. Hon hade fått två meddelanden från Emanuel, en kille son hon fått kontakt med tidigare den veckan via en sida på nätet. Dom bytte nummer och hon stängde av datorn. När hon var klar var hon tvungen att gå, hon var då fem minuter försenad till Sanna. Dom skulle följas till konserten och få bra platser trodde dom. Hon små sprang ner för den snö täckta gatan och snöflingorna föll sakta från skyn. Sanna såg sin vän små springa ner för gatan fram mot henne.

–haru hundar efterej elleh nå som jagarej? Frågade Sanna med ironi i rösten.
-nej så klart jag inte har, men assa vi är typ skiiet sena? Sa Beatrice och andades ut med en djup suck.

Dom började gå mot medborgarhuset i centrum, det skulle ta femton minuter att gå dit om dom skyndade sig så mycket dom kunde. Dom var framme vid medborgarhuset tio minuter senare än beräknad tid. Dom kom flåsande in genom dörren där det fem minuter tidigare varit knökfullt med folk. Men konserten skulle inte börja först om en kvart. Dom båda dåsade suckande ner på ett av det lägre trappstegen på vägen till andra våningen. Hon började texta till Emanuel igen, hon började att små le när hon tryckte på skicka och såg symbolen av ett meddelande försvinna från rutan.Sanna som hade märkt att Beatrice varit underlig hela kvällen började fundera mer och mer om det handlade om en kille eller om hennes bästa vän bara var allmänt glad.

-va flinaru åt sunshine? Frågade Sanna.

sen började hon skratta, hennes skratt var hest och väldigt ljust, det avbröts med ännu en liten hostattack. 'Måste sluta röka' tänkte Sanna och tittade åter på sin bästa vän.

-inget..Svarar Beatrice blygt.

Hon hade börjat rodna. Hon kände hur kinderna började hetta till och läpparna drogs upp ännu en gång. Det var uppenbart att hon dolde någonting men Sanna orkade inte lägga näsan i blöt i rädsla för att verka för intresserad. Dom gick in i salen som i vanliga fall,eller i alla fall oftast brukade användas som biograf när dom hade skolbio eller liknande. Nu var det släckt i salen och alla stolar var nästan upptagna, dom hittade 2 platser längst bak bland några mindre barn kanske tio år gamla. Alla tystnade och en man i kavaj började berätta om kvällens program.

-ikväll ä dä många duktiga musiker som spelar.

Alla började aplodera när det första bandet intog scenen och började spela blue sued shoes. Prubliken sjöng med i full halls och Beatrice märkte knappt att hennes telefon hade börjat vibbrera. Hon gick ut och svarade i tellefonen tyst

-tjooh de e Beah vem äreh? Frågade Beatrice som en ren reflex, för van att svara i telefonen tycker hon.
-hej..Va göru?

Det var han, Emanuel. Han ringde. Hennes hjärta började klappa när hon hörde den mörka rösten eka genom luren. Det var tyst en stund tills hon kom på att hon kanske borde svara på hans fråga och at det var därför han inte sa någonting.

-åh eh inge tiiep konsert me deh e ju dött som e kyrkan. sjelv dåe? Sa hon och fnissade till.

Varför blev hon så fnissig? Hon brukade aldrig fnissa så mycket.

-okej, ne ja gör inge spec. Svarade han.

Hans röst, den rösten, den var speciell på något sätt.